Påsken blev inte riktigt som vi hade tänkt oss. Vi åkte ner på torsdagen och hade fina dagar både på fredagen och på lördagen (förutom att jag var krasslig och missade en 50-års fest..). Det var mysigt i alla fall och vädret var fint. Vi åt påskmat och spelade loppisfyndat Finans på lördagskvällen.

 

Runt klockan elva på lördagskvällen varnade Frank att han behövde gå ut. Vi gick ut. Han bajsade lite, men hade stora problem att få ut någonting. Det var väldigt hårt. Men så kan det ju vara ibland och vi tänkte inte mer på det. Cirka tio minuter därefter började han att hulka och kräktes vitt skum. Sedan ville han inte gå. Han skakade lite som om att han frös. Och satt bara ner och hade uppenbart ont. Jag kände på hans mage och han var väldigt spänd. Som en ballong. Vi fick bära Frank hem och blev såklart jätteoroliga.

 

Väl hemma fortsatte han att skaka, men nu kunde han omöjligt frysa längre. Han svajade lite med blicken och somnade sittandes. Magen var fortfarande spänd som en ballong. Då vi firade påsk i Vimmerby fanns det ingen öppen veterinärstation. Närmaste var i Kalmar, det vill säga cirka tio mil bort åt "fel håll". Vi skulle nämligen åka hem på söndagen. Vi bestämde oss för att avakta men hålla koll på Frank. När han var liten valp, cirka nio veckor gammal, hände nämligen samma sak. Då åkte vi in direkt, han satt och skakade i bilen och hade ont i magen. Väl hos veterinären, klockan elva på natten, bajsade han på golvet och mådde sedan prima. Priset? 1500 kronor.

 

Vi valde därför att avvakta. Natten blev tung. Frank kräktes två gånger. Det var inte som tidigare bara lite vitt skum utan nu var det riktiga spyor. Det luktade kräks och golvet var fyllt med färskfoder. Efter varje spya kunde Frank sova lite. Men han var fortfarande orolig och kunde inte riktigt komma till ro. Jag kunde knappt sova själv, men jag visste att en resa hem till Stockholm väntade dagen därefter så några timmar fick jag allt sova. På morgonen hade Franks ballong-mage lagt sig lite och jag kände hoppet om att det nog skulle gå att fixa utan veterinärhjälp.

 

Vi gick upp och Frank var allmänpåverkad. Trött, tänkte vi. För vi kände oss riktigt dåliga själva på grund av den dåliga sömnen. Klockan elva på förmiddagen gick vi ut med Frank. Han ville inte gå. Han satte sig ner hela tiden. Han kissade en gång, utan att lyfta på benet. Det är väldigt sällan han "kissar som en tjej" så det oroade mig lite. På vägen hem bajsade han också lite. Det var så hårt att det gick att smula sönder.

 

Väl inne i huset igen kräktes han ytterligare en gång och lade sig på sidan på golvet och bara skakade. Då ringde jag veterinären för första gången. Eftersom det var påskdagen, som är en röd dag, ringde jag jourveterinären i Vimmerby som nu hade öppen telefontid. Hon tyckte att Frank skulle röntgas men de kunde inte jourveterinärerna i Vimmerby göra när inte djursjukhuset var öppet. Närmaste jouröppna djursjukhus var Valla Djurklinik i Linköping. Jag ringde dit och de tyckte att vi skulle komma dit.

 

Snabbt som tusan packade vi ihop våra väskor och in i bilen. Cirka en timme och en kvart senare var vi framme. Frank kändes mycket piggare och tog kontakt med oss på ett annat sätt än han hade gjort under natten och förmiddagen. Han kräktes dock vitt skum utanför veterinären och bajsade även ut några kluttar med superhårt bajs. Klockan halv två fick vi komma in. De tyckte inte att Franks mage var uppblåst, precis som jag tänkte. Det hade släppt på natten. Han var pigg och ville hälsa på alla som kom in och allt kändes mycket bättre. Men vi beslutade oss för att röntga honom.

 

Röntgen visade att han hade drabbats av extrem förstoppning. Bajset var dock på väg ut men det satt en stor korv som en plugg. Han fick något insprutat i blodet (minns inte var det var för) och sedan gick vi ut och gav honom lavemang. Bara någon minut senare kom första bajset, någon minut senare andra bajset. Och jag förstår att han hade svårt att få ut det, för det var stort och svinhårt. Efter att han hade bajsat skuttade han iväg och började krypa på gräset och rulla runt och var helt överlycklig. Han hade dock fortfarande en kanyl i armen och fick därför inte för oss visa sin lycka fullt ut. Men det var tydligen att "proppen" hade släppt.

 

Vi kom in till veterinären igen och Frank fick en vit pasta som han skulle äta upp. Under ett par dagar kommer man att kunna se denna pastan i bajset som kommer ut förhoppningsvis. Då är det ett tecken på att allt har gått igenom. Vi blev också ordinerade Canikur, som återställer tarmfloran, och skonkost i någon vecka.
Vi betalade hela kalaset som gick på ungefär 4000 kronor, delvis eftersom det var under jour.

 

Eftersom vi redan hade kommit till Linköping bestämde vi oss för att fortsätta hem till Stockholm. Hela kvällen gick och Frank var trött och lite ledsen. Inget bajs kom. På dagen därefter kom det några korvar vid fem-tiden på kvällen och allt såg bra ut!

 

Idag är Frank helt pigg, sugen på ris och torsk samt har bajsat en gång till. Han är inte hård i magen och inte längre ledsen. Nu hoppas vi på att det fortsätter så även efter vi börjar med hans vanliga mat!