Borta bra men hemma bäst!
Nu har jag och Frank varit i hemstaden Vimmerby i hela tio dagar. Macke kom tre dagar efter oss. Vi har haft en supermysig jul med våra familjer, men nu längtar jag hem som tusan. Så imorgon klockan 11 åker vi hemåt Stockholm igen, längtar som en tok! Borta bra, men hemma bäst!.
När vi kommer upp ska helgens loppisfynd packas upp, och alla julklappar såklart. Fick så sjukt fina saker i år.
- Två mattallrikar, två assietter, två koppar och två skålar från Rörstrands serie Mon Amie.
- Lite muminprylar <3
- The Sims 3 Övernaturligt (!!!)
- Bra massagegrejer
- Eltandborste
- vantar, spegel, porslinstomte med mera med mera.
Source: idhalindhag.com via Felicia on Pinterest
Mon amie-porslinpå bilden (bland annat)
Macke fick även lite bra ha-saker till hemmet, bland annat en ny kaffebryggare (äntligen) och sängkläder.
Sedan har vi ju även shoppat järnet second hand under ledigheten.
- Ett nytt matbord från Perstorp.
- En stringhylla till köket.
- Lite nytt porslin
- En emaljkanna
- En stor glasflaska
- Gamla skolböcker
- En kappa
- En Erik Kold-burk
- En vas
- etc etc.
Som sagt, mycket fyndat!
Stor glasflaska, som det ska i en ljusslinga i, samt emaljkannan. Fina fynd!
Kappan från Erikshjälpen. 129 riksdaler.
Source: stadshem.se via Felicia on Pinterest
Ett sådant här bord köpte vi, ungefär. Fast det vi köpte är klaff på ena sidan. Pris? 350 kronor. Som hittat!
Source: modernfindings.tumblr.com via Felicia on Pinterest
Vi hittade också en stringhylla, två hyllplan med svarta sidor. Lite dyrare dock, 575 kronor.
Source: Uploaded by user via Felicia on Pinterest
En liten Erik Kold burk fick följa med hem till vår samling.
Stubborn frenchie tricks
Från pinterest. 
God Jul och Gott Nytt År!
Fem saker ni kanske inte visste om mig
- Jag älskar övernaturliga fenomen. Så pass mycket att jag valde att skriva mitt projektarbete i trean på gymnasiet om Loch Ness-sjöodjuret. Tror arbetet handlade på uppemot 50 sidor. Jag tänker också dra med Macke till Inverness i Skottland nära Loch Ness på vår framtida smekmånad (om inte resan inträffar tidigare). Det är min absoluta drömresa.
- Jag är feminist. Hatar orättvisor och har lite svårt för människor som inte väljer att kalla sig feminister.
- Mord faschinerar mig (trots att det självklart är vidrigt). Jag plöjer böcker om det, tittar och lyssnar på dokumentärer och läste till och med 30 hp i kriminologi.
- Jag har vunnit ett klubbmästerskap i fiske en gång. (förvisso var vi bara två tävlande i min grupp.. men ändå!)
- Jag har haft en marsvin som hette Indiana. Hon levde i nästan åtta år. Nu när jag har haft den äran att lära känna Frank också, kan jag säga att det finns massvis med likheter mellan Frank och Indiana. Faktiskt.
Från förra nyår då jag var rödhårig.
Sova borta
Jag, Marcus och Frank bor bara i en etta (dock välplanerad). Frank sover för det mesta i vår säng eller i soffan. När husse går upp vid sex-tiden vaknar inte ens Frank förrän husse säger Hej då! en timme senare. Då pips det lite vid dörren och sedan är det hopp upp i sängen hos matte igen. Praktiskt och mysigt!
Julen ska firas hemma i Småland och många nätter sover vi hemma hos min mamma och pappa. Vi har gästrummet på övervåningen till vårt förfogande. När Frank var liten plutt sov han alltid med oss i rummet när vi hälsade på. Men de senaste gångerna har han bara börjat pipa vid dörren och vill istället sova i soffan eller i någon av fåtöljerna på nedervåningen framför braskaminen.
Det gör väl inget, eller? Nä, men matte har kontrollbehov! Och nu hör jag inte om han vaknar, är kissnödig eller hyssar sig med något (typ tar vedträn, eller skor eller naggar på någon god kant..) Att jag nu dessutom åkte hem två dagar innan familjen har semester gör att pappa kommer gå upp klockan 5 imorgon.. Och sedan går resterande familjemedlemmar upp, vilket gör att Frank förmodligen kommer röja redan tidigt på morgonen. Vi får se hur det går helt enkelt!
Släppte ut honom från rummet för en stund sedan, hörde en massa tassande, fick gå ner och natta lillgossen. Nu är det tyst, håll tummarna.
Hur sköter ni sovrutinerna med vovven/valpen borta?
En intressant film för oss med trubbnosar
Frallan med svans
Ända sedan Frank var liten bäbis har vi fått kommentarer om hans svans. Han har faktiskt en liten svans (se bilderna). När vi hälsade på vår uppfödare för första gången när Frank och hans kullsyskon var fem veckor gamla hade vi tusen frågor att ställa. En av de frågorna handlade just om svansen. Vi såg att de små hade lite längre svans än vad andra frallor som vi hade sett har. Vi fick då svaret att uppfödare försöker få en något längre svans på sina frallor i avel. Anledningen är att ryggproblemen hos franska bulldogs minskar, eftersom de får en extra kota.
För några månader sedan träffade vi av en slump på en uppfödare av frallor på en loppis i Vällingby. Hon var väldigt förtjust över tanken att Frank hade svans och berättade att uppfödare i Sverige försöker få frallor att få en längre svans, just på grund av ryggproblemen.
Det kan också vara så att en fralla har lättare att kommunicera med andra hundar om de har en liten svans. Jag har ingen erfarenhet av frallor med väldigt liten svans, men Franks lilla stump viftas runt hejvilt.
Hur som helst, så är hans lilla svans oerhört gullig och i västerort är han känd som "frallan med svans". (Vi har hört flera gånger på promenader "titta där är frallan med svans!". Och då har Frank bara en väldigt liiiiten svans.. det hade väl varit snäppet mer spektakulärt om han faktiskt hade haft en lång svans kan man tycka.)
Operationen
Ni kanske undrar hur det har gått med Franks operation?
I måndags togs stygnen och dränet äntligen bort. Vi blev lite oroliga i fredags då en stor knöl uppenbarade sig där den gamla satt, men den minskade i helgen och idag är den nästan helt borta. Veterinären sa att det var serom och ärrvävnad som kan ta upp till ett halvår på sig innan det försvinner, så vi får hoppas på det. Det är fortfarande ett litet sår kvar där dränet satt som "läcker" lite sårvätska och blöder lite ibland. Men Frank mår toppenbra och snart är det jullov! Jag stannar nog hemma fram till julen, om jag inte går på en lektion nästa vecka, vi får se. Beror lite på hur såret läker.
Men det är hur som helst superskönt att knölen ÄNTLIGEN är borta (den uppkom den 16 juni) och förhoppningsvis slipper vi alla besök hos veterinären.
Sagan om hur Frank-Olov fick sitt namn
På mellanstadiet någongång fick jag en hundbok av min mormor. I den hittade jag den finaste hunden jag någonsin sett. En fransk bulldogg. Öronen var enorma och egenskaperna verkade vara perfekta. Hunden passade i stan, minns jag att det stod. Jag ville redan då bort från Vimmerby så en stadshund skulle passa mig perfekt.
Drömmen om en fransk bulldogg levde kvar, men jag visste att jag aldrig skulle få en hund så länge jag bodde hemma. Min mamma är nämligen allergisk. Åren gick och någon gång dök namnet Frank upp. Jag vet inte riktigt när och hur jag kom på det, men plötsligt var drömmen om Frank mer levande. Någon dag skulle en svart fralla vid namn Frank få flytta hem till mig.
År 2010 tog jag studenten och sommaren därefter träffade jag Marcus. Årskiftet 2010/2011 blev vi ett par och hösten 2011 flyttade vi ihop i Stockholm. Jag började smått föra över min dröm om en egen hund på Macke och snart drömde vi båda två om en fralla vid namn Frank. Det var aldrig något tal om att vi skulle skaffa hund, nä vi skulle skaffa en fralla som skulle heta Frank. Inget annat skulle duga.
Vi började läsa böcker, researcha och stanna alla med frallor vi såg utomhus. Överallt fick vi bara positiva erfarenheter, frallor är ju fantastiska!
Våren kom och jag började ha en mer intensiv kontakt med uppfödare. Jag mejlade runt, etablerade kontakt och frågade om kullar. Vi fick ett ja från en kennel vars tik skulle föda snart. Blev det fem valpar skulle en bli vår. Det blev fem valpar, men en hane dog och vår dröm om Frank krossades..
En dag spontanmejlade jag en kennel i Alingsås. Jag fick svaret att en kull är väntad som kommer bli leveransklar i mitten av sommaren. Jag hade tänkt mig början på sommaren, men väntelistorna brukar vara långa. Dagen efter fick jag ett mejl till där det stod att han hade fått återbud på en brindle hane i en kull som skulle bli leveransklara i slutet av maj. Jag skrek rakt ut och ropade till Macke: Frank är redan född!. Dagen efter ringde jag upp och i början på maj styrde vi kosan mot Alingsås för att titta på vår guldklimp. Frank tingades och i bilen hem skrattade vi konstant. Vad hade vi gjort??!
Vi var nervösa över att berätta om Frank för våra föräldrar. Vi visste att det skulle bli lite gruff, som det så många gånger blir när det talas om att skaffa valp. "Vet ni vad ni ger er in på?", "Ni kommer aldrig att kunna resa" och så vidare. Våra föräldrar tog det bra, tack och lov. Men min pappa hade ett litet "krav" (på skoj).
Min far heter Jan-Olov. Hans mamma (min farmor) tänkte döpa pappa till Jan. Men pappas farmor (eller om det var mormor) ville gärna att han skulle heta Olov. Då kompromissade farmor och gav pappa namnet Jan-Olov. När pappa fick veta att han skulle bli "hundmorfar" sa han "det är okej, men då ska hunden heta Olov!". Och då skämtdöpte vi Frank till Frank-Olov. Ibland uttalas hans namn som Frankolov (lite ryskt). I dagligt tal kallar vi Frank-Olov för Frank, precis som vi kallar pappa för Janne, men när Frank är dum får han heta Frank-Olov Gustafsson Lundberg.
I sin stamtavla heter han Matador.
Dränage
Idag åkte vi in till djursjukhuset igen då tomrummet efter Franks knöl, som togs bort förra fredagen, hade fyllts med sårvätska. Frank sövdes och dränage sattes in. Lillplutten, när ska du bli frisk? ❤
Klättrar på väggarna
På resa i Rom med min älskade, sommaren 2011.
Nu har det gått två dagar sedan Frank opererades. Och vi klättrar på väggarna här hemma. Veterinären ordinerade bara korta koppelpromenader fram tills stygnen ska tas bort. Jag ringde veterinären förut och bokade om tiden. Först hade vi 15.15 på fredagen den 7 dec, nu fick vi 09.00 samma dag. Det är exakt 10 dagar efter operationen. Anledningen till att jag bokade om tiden vi ska ta bort stygnen hade såklart inte bara att göra med att vi är så himla rastlösa här hemma och att varje timme räknas. Nä, på eftermiddagen ska Macke på julfest (och min mamma, pappa och lillebror kommer och hälsar på hela vägen från Vimmerby!) så han kan inte följa med. Men klockan 9 på förmiddagen kan han hänga med. Jag kan givetvis gå till veterinären själv, men Frank (och jag ) har haft så dåliga erfarenheter på grund av att jag har varit där själv med honom sååå många gånger och när smärta är iblandat blir Frank så himla orolig och piper och skakar och har sig. Han är ganska rädd för veterinärer helt enkelt, och det kan givetvis bero på min oro. Därför är det skönare om Macke följer med också, både för mig och för Frank.
Men jag längtar tills stygnen ska tas bort så vi får aktiveras lite här hemma igen!
Vabbande matte
Frank cirka 9-10 veckor gammal.
Den senaste tiden har det varit mycket krångel på hemmaplan. Vi hade en fin dagmatte som tyvärr fick jobb (som jag skrivit om här) . Sedan dess har jag varit hemma från skolan förutom när vår extrahjälp Mimmi har kunnat ta Frank enstaka dagar. Det betyder att den senaste kursen, moment 3 på sociologi A-kursen, har varit extremt oprioriterad. Innan har jag bara missat enstaka föreläsningar och aldrig ett seminarium. Denna kursen har jag bara varit på två föreläsningar och ett seminarium. Anledningen är inte enbart att vi inte har hittat något dagmatte såklart, utan nu har ju Frank även opererats. Om två veckor ska hans stygn tas bort och fram tills dess får han inte överanstränga sig, inte stressa upp sig, inte vara ensam och ska bära tratt. Eftersom vi har löst dagspusslet med doggywalker fungerar inte det. Vi har också en daghusse som är pensionär, men då Frank har svårt att slappna av i nya andras hem, delvis säkert på grund av stress, men också på grund av att det är så himla kul, kommer det inte att fungera att lämna honom där innan stygnen tas bort. Man måste också åka tunnelbana i cirka 50 minuter innan man kommer dit (10 min från skolan).
Så i två veckor framöver får jag alltså stanna hemma. Det är tur att man sköter sig själv på universitetet, då föreläsningar inte är obligatoriska (men såklart bra att gå på för ens egen skull) och missar man seminarium gör man restuppgifter (som brukar vara mycket mer omfattande än seminarium, men det går ändå att göra). Det går i princip att läsa kursen på distans, vilket fungerar bra nu när det blir svårt att lösa detta annars. Hur i hundan gör människor med jobb när hunden blir sjuk? Tar ledigt, javisst, men två veckor är nästan en hel sommarsemester. Inte så kul.
På måndag har jag dock tenta, och den går givetvis inte att göra på distans. Däremot har Macke flextid på jobbet och har sparat ihop timmar för att kunna stanna hemma på förmiddagen på måndag för att jag ska kunna göra min tenta. Som jag förvisso kommer kugga på, men ändå.. Det gör ju faktiskt ingenting att göra det. För kanske ett år sedan hade jag aldrig kunnat säga det, för det hade varit ett stort nederlag. Men människor är inte maskiner. Ibland kör det ihop sig. Ibland missar man målet. Men jag ska ändå göra mitt bästa.
Och vad gör man inte för sin fina hund. <3
Det gick bra!
Operationen gick toppen. Knölen är avlägsnad och inga komplikationer uppstod. Däremot var Frank väldigt ledsen. Han skrek så det hörde till oss ute i väntrummet när kanylen i benet skulle tas bort... och när han gick ut såg han så kuvad ut (dåsig också).
Det har varit en riktigt jobbig dag faktiskt. Dels att lämna honom i någon annans händer, men det värsta var nog (trots att jag inte trodde så innan) att hämta honom sen. Det var inte vår Frank! Han såg riktigt kuvad och ledsen ut. Huvudet hängde och ögonen såg extremt skeptiska ut..
Att han dessutom skulle bära krage, nä där gick gränsen tyckte Frank, och sov sittandes hemma sen.
Men det blir bättre! Han är redan lite piggare. Sprang inte till dörren som han brukade när husse kom hem, men lillstumpen på honom viftade och när Macke gick fram till honom var han inte sen med att visa magen för lite kel. Nu på kvällskvisten kissade han även utomhus (i ösregnet!) trots att det krävdes att vi bar honom till ett träd innan benet automatiskt flög upp och strålen flödade. Han åt även lite nu för någon timme sen, men spottade tyvärr ut antibiotikan gång på gång. Får ta nytt tag imorgon. Det är lite svårt med en hund som inte gör "allt" för mat. Frank avstår gärna gott godis etc om något "ont" kommer av det.
Märkligt är dock hur snabbt jag saknar hans olater. Exempelvis attackera fötterna och bitas när han har tråkigt, gå och sno tomma toarullar och bita sönder i hundratals bitar, gräva på mattkanten, gömma sig under sängen och tugga lite på madrassen, ge lite för hårda pussar när man ber om en "puss" (ibland kan till och med näsan ryka med ) och glömma bort kommandot "ligg" en hel kväll (sann historia). Nu när Frank är så ynklig vill jag inget annat än få fötterna terroriserade av hundtänder!
Det har varit en riktigt jobbig dag faktiskt. Dels att lämna honom i någon annans händer, men det värsta var nog (trots att jag inte trodde så innan) att hämta honom sen. Det var inte vår Frank! Han såg riktigt kuvad och ledsen ut. Huvudet hängde och ögonen såg extremt skeptiska ut..
Att han dessutom skulle bära krage, nä där gick gränsen tyckte Frank, och sov sittandes hemma sen.
Men det blir bättre! Han är redan lite piggare. Sprang inte till dörren som han brukade när husse kom hem, men lillstumpen på honom viftade och när Macke gick fram till honom var han inte sen med att visa magen för lite kel. Nu på kvällskvisten kissade han även utomhus (i ösregnet!) trots att det krävdes att vi bar honom till ett träd innan benet automatiskt flög upp och strålen flödade. Han åt även lite nu för någon timme sen, men spottade tyvärr ut antibiotikan gång på gång. Får ta nytt tag imorgon. Det är lite svårt med en hund som inte gör "allt" för mat. Frank avstår gärna gott godis etc om något "ont" kommer av det.
Märkligt är dock hur snabbt jag saknar hans olater. Exempelvis attackera fötterna och bitas när han har tråkigt, gå och sno tomma toarullar och bita sönder i hundratals bitar, gräva på mattkanten, gömma sig under sängen och tugga lite på madrassen, ge lite för hårda pussar när man ber om en "puss" (ibland kan till och med näsan ryka med ) och glömma bort kommandot "ligg" en hel kväll (sann historia). Nu när Frank är så ynklig vill jag inget annat än få fötterna terroriserade av hundtänder!
tänk att du har varit så här liten
Operationsbordet
Nu ligger förmodligen Frank på operationsbordet. Vi lämnade in honom klockan kvart i åtta imorse och deras förhoppning var att vi skulle få hämta honom på förmiddagen.
Det kändes jättedumt att lämna honom, men han tog det hyfsat med ro. Han vill aldrig gå in i undersökningsrummen, då brukar han tveka och spjärna emot. Men så fort han är där inne brukar det gå bra. Jag tror vi har varit hos veterinären åtta gånger nu? Inklusive 12-veckors vaccineringen. Och en av gångerna var riktigt onödig.. Vi hade haft Frank i tre dagar typ och så fick han jätteont i magen och gnydde och hade sig, krampade lite. Han skrek till några gånger när vi rörde vid honom. Vi ringde veterinären och fick åka till Danderyd (klockan var efter nio på kvällen) och de kollade på honom. Sa att han verkade må bra. Och sedan bajsade han på golvet. Alla andra gånger har vi varit med knölen.
Längtar tills jag får hämta hem min guldklimp nu! Jobbigt att vara hemma utan honom..
Det kändes jättedumt att lämna honom, men han tog det hyfsat med ro. Han vill aldrig gå in i undersökningsrummen, då brukar han tveka och spjärna emot. Men så fort han är där inne brukar det gå bra. Jag tror vi har varit hos veterinären åtta gånger nu? Inklusive 12-veckors vaccineringen. Och en av gångerna var riktigt onödig.. Vi hade haft Frank i tre dagar typ och så fick han jätteont i magen och gnydde och hade sig, krampade lite. Han skrek till några gånger när vi rörde vid honom. Vi ringde veterinären och fick åka till Danderyd (klockan var efter nio på kvällen) och de kollade på honom. Sa att han verkade må bra. Och sedan bajsade han på golvet. Alla andra gånger har vi varit med knölen.
Längtar tills jag får hämta hem min guldklimp nu! Jobbigt att vara hemma utan honom..
Instagram "feliciasara!
För er bloggläsare som inte hittade hit från Instagram: sök på username feliciasara så får ni ta del av fler uppdateringar från mitt (och Franks) liv.
Åtta månader!
Hipp hipp hurra för idag fyller Frank åtta månader!!
Ensamhetsträning och att lösa livspusslet
För några veckor sedan fick vår gulliga dagmatte Elin jobb. Vi visste hela tiden att hon sökte jobb, men vi trodde nog inte att hon skulle få så snabbt. I början på september lämnade vi Frank hos dagmatte för första gången. Då hade vi två tjejer som tidigare haft hunddagis. Vi trodde att det var en relativt säker dagmatte tills frasen "jag har fått erbjudande om ett jobb jag inte kan tacka nej till". Dags att leta vidare. Då hamnade vi hos Elin. Jättebra hand med hundar, dock kom inte hennes chihuahua överrens med Frank.. Men Frank kom överrens med chihuahuan ;) Men det blev visst bara cirka en månad där med. Så för några veckor sedan var det dags att ge sig ut på "marknaden" igen, något tröttsamt.
Vi har funderat på dagis och faktiskt provlämnat Frank på ett dagis. Dock gillade jag inte det dagiset alls, fick dåliga vibbar av föreståndaren och därför tackade jag nej till platsen.
Nu har vi löst det på följande sätt. Cirka en dag i veckan har jag ett längre pass i skolan. Lektion i cirka två timmar, cirka två timmars åktid samt för det mesta grupparbete cirka två-tre timmar. Då är jag borta i cirka sex-sju timmar. Då får Frank vara hos sin nya daghusse, en pensionär i Rågsved (nära skolan, men långt från oss). Där får Frank vara i cirka fyra timmar, sedan hämtar jag upp honom och tar med honom på tunnelbanan hem cirka 50 min. Nackdelen med daghussen är att han bor 50 minuters resväg från oss (dock bara 15 från skolan). Det är jobbigt att åka tunnelbana med hund i rusningstrafik.. Men Frank älskar tunnelbanan.
De andra dagarna, en-två dagar i veckan, är jag bara borta i fyra timmar. Vi tycker att Frank är för liten att vara ensam de fyra timmarna, men han klarar utan problem åtminstone en och en halv timme (säkert mer). Så vi har fixat en doggywalker som kommer och tar ut Frank efter halvtid. Vi säger att jag har föreläsning 13-15. Då lämnar jag hemmet strax innan 12 och kommer hem igen cirka klockan 16. Då kommer doggywalkern och hämtar Frank runt klockan 13.30 och tar en-enochenhalv-timmes promenad. Då får Frank vara hemma själv runt en och en halvtimme första stunden, efter promenaden får han vara hemma själv i cirka en timme.
Tills vi är mogna att lämna honom längre tider så löser vi det på det här viset. Om ett par månader kanske vi inte ens behöver daghussen utan kan använda doggywalkern då med (vilket vi förvisso kanske kan idag med, men ibland kan det köra ihop sig så då är det bra att ha en daghusse)..
På tisdag ska Frank opereras, och då är jag hemma med honom ett tag, men efter det är det dags att se om denna nya variant fungerar! :)
Hos veterinären
När detta publiceras är vi hos veterinären igen. För samma åkomma som förra gången, och gången innan det, och gången innan det...
När vi hade haft Frank i två veckor vaknade vi en lördagsmorgon, tittade på Frank och blev totalt förskräckta. Halva ansiktet var helt svullet. Frank verkade dock inte nämnvärt störd av knölen men givetvis ringde vi djursjukhuset.
sjukt dålig bild, men man ser knölen. Den var enorm!
Vi kom dit och de trodde att det var en inflammerad spottkörtel. Frank fick en antiinflammatorisk spruta och antibiotika i en vecka och knölen minskade drastiskt. Så gott, allting gott. Eller?
Knölen försvann aldrig helt, men efter antibiotikakuren hade den kanske storleken som en ärta. Veckorna gick, och knölen ökade. Dags att åka in igen till djursjukhuset. Denna gången tog de prover i knölen. Jag var där med Adrian och tvingades hålla fast Frank som skrek som en stucken gris medan veterinären grävde i hans knöl med en nål. Såhär i efterhand hade jag inte gått med på det utan lugnande men det är lätt att vara efterklok..
Provsvaren kom och det var ingen inflammerad spottkörtel. De pratade om bakterier. Vad dessa bakterier kom av visste de inte, men vi fick två veckors antibiotikakur igen.
Samma visa denna gång. Knölen gick ner, men inte helt (den har dock aldrig varit i storleken som på bilden ovan sedan den dagen). Återbesök hos veterinären och de tycker att vi ska avvakta. Eftersom Frank inte är påverkad av knölen, äter som han ska, dricker som han ska och är lika valpig som han ska så avvaktar vi. Om knölen inte försvinner blir det operation.
Det var cirka tre månader sedan och knölen är ännu inte borta. Förhållandevis liten, men den varierar i storlek och form från vecka till vecka. Så idag är det dags för ytterliggare ett besök hos veterinären i västerort, som tur är följer Macke med denna gång. Antagligen kommer veterinären att besluta om operation.
Jag är ganska cool av mig och stressar inte upp mig särskilt lätt (till skillnad från Macke, som jag brukar kalla för domedags-Marcus). Men igår kväll fick jag en dipp, googlade och fick i princip en dödsdom på min valp. Doktor Google brukar förvisso dela ut dödsdomar till höger och vänster men detta fick mig ur balans.
Jag återkommer om resultat efter dagens veterinärbesök.
Knölen bakifrån första helgen vi upptäckte den.
Dagen innan vi upptäckte knölen. Syns ingenting eller hur?
Koppelträning
Så här skulle jag vilja att det såg ut jämt. Frank vid min sida och har kontakt med mig. I verkligheten är Frank i sin egen bubbla och har som mål att markera med sitt kiss på så många stolpar som möjligt..
Ni hundägare där ute som läser min blogg. Hur har ni tränat koppelträning? Jag behöver tips!
Vi har nästan hela tiden haft sele till Frank. Varför vet jag inte riktigt, mer än att han kändes så liten och inga halsband fungerade på honom. De satt inte bra helt enkelt. Nu köpte vi ett halsband nyligen som vi testar lite med. Vad tycker ni fungerar bäst; halsband eller sele? Vi vill gärna använda halsband, det känns bäst i längden.
Frank är som ni nog vet en fransk bulldogg. Han är oerhört envis. Ibland sätter han sig ner på rumpan och vägrar gå en meter. Ibland drar han som en dåre. Oftast slänger han sig från ena sidan till den andra och tycker att allting är superintressant och vill kissa på varenda stolpe. Vi har aktivt tränat koppelträning från första början, men jag tycker att det har gått väldigt lång tid utan att det egentligen har blivit bättre.
Med mig går han ganska bra i koppel. Jag brukar få neja till honom i början av en koppelpromenad och hålla honom vid sidan och visa att det är där han ska gå. Det tar cirka tio minuter och sedan går han relativt fint i koppel hela promenaden sedan (även om han brukar få släppas lös en stund). Med andra, exempelvis dagmatte, har han utvecklat en strategi som gör att han sätter sig tung som en sten ner och vägrar gå. Hon är väldigt mjuk i sitt sätt och drar inte med honom utan lockar med honom (hon har bara haft chihuahuaor innan). Vi har istället varit så att blir han på det viset drar vi helt sonika med honom tills hans går själv. Han är ju en envis bulldogg.. När andra går ut med honom blir han en slyngel och drar väldigt mycket i koppel. Min dröm vore ju att gå lika bra i koppel med alla. Att han ska applicera det jag lär honom på alla som går med honom i koppel. Att det jag lär honom inte bara ska gälla mig och när vi går på promenad.
Men jag tycker att han borde ha förstått det nu att man går fint med slappt koppel på sidan, eftersom vi tränar detta så himla mycket. Men varje promenad blir ett träningspass och det kan jag tycka blir jobbigt. Det skulle vara skönt att bara gå på en promenad och slippa säga till honom och visa honom varje promenad vart han ska gå. Förstår ni vad jag menar?
Det kan vara på det viset att vi har varit för okonsekventa i vårt tränande och provat massor med olika sorters koppelträning. I början använde vi "varje gång han drar-stanna-när kopplet blir slakt- gå". Det fungerar inte alls med Frank tyvärr, då han tyckte att det var ganska intressant att bara stå/sitta och kolla på omgivningen.
Vi har helt enkelt fastnat lite i koppelträningen och sitter ni inne med några tips: snälla dela med er.
Kärleken till Frank
Idag har jag och Marcus haft den äran att ha Frank i fem månader och tolv dagar. Dessa fem månader och tolv dagar har varit fyllda med kärlek, bus, gos, torka kisspölar, lära ut kommandon, oro, skratt, grått, förväntan, förtvivelse, stolthet och bitmärken på händer och möbler. Så mycket som jag älskar Frank idag trodde jag aldrig att jag skulle göra. Kärleken till honom är gränslös.
Jag förstod innan att jag skulle älska Frank. Jag har känt andra hundar som jag är hållit väldigt kär, speciellt min farbrors bägge hundar och min mormor och morfars fyra hundar. Men jag trodde att kärleken till Frank skulle vara ungefär likadan som den kärlek jag känner/kände till Kim, Max, Samson, Buster, Molly och Bella. Men kärleken till Frank är gränslös och utom alla begränsningar jag trodde jag skulle känna.
Igår fick jag reda på en sak som gjorde mig väldigt ledsen. En person som jag följer på Instagram (men inte känner i verkliga livet) förlorade sin franska bulldogg i akut luftrörsinfektion. Han var bara ett par månader äldre än Frank. Att mista sin allra bästa vän måste vara oehört jobbigt och jag lider med henne och hennes lilla vovve som inte ens fick bli året.
När jag var tio år gammal fick jag mitt första djur (om man inte räknar med dansmössen jag hade som fem-sex-åring och som tyvärr dog ganska snabbt). Ett marsvin som jag döpte till Indiana, på grund av hennes svart-bruna färg och stora virvlar. I pannan hade hon en tuppkam. Indiana levde i nästan åtta år. Jag kanske inte alltid tog hand om henne på bästa sätt (vi hade speciellt en liten svacka när jag började högstadiet..) men jag vet att hon älskade mig och jag älskade henne. Hennes död tog väldigt hårt på mig och jag kan knappt fortfarande, såhär snart fyra år senare, prata om henne utan att få en klump i halsen.
Den dagen Frank kommer gå bort, Frank som redan ha hunnit bli min bästa vän trots att vi bara har känt varandra i drygt fem månader, kommer att bli den värsta dagen i mitt liv. Jag vet att jag inte borde, men jag tänker dagligen på olyckor, sjukdomar, ålderdom, ja allt som kan ta Franks liv. Det är ohälsosamt, men idag vet jag inte hur jag skulle kunna leva utan honom. Jag vet att jag kommer göra det, men det kommer bli oerhört svårt.
Jag vill bara säga att till alla er som tvekar på att köpa hund, på grund av de nackdelar man hela tiden får höra (som ansvar, svårt att åka bort, dyrt, med mera), tveka inte längre. Har du tid, ork och lust: köp en hund. Du kommer aldrig att ångra dig. Att få hem Frank är tusen gånger bättre än vad jag trodde.
Jag älskar dig Frank Olov Gustafsson Lundberg.
