Vabbande matte

Frank cirka 9-10 veckor gammal.
 

Den senaste tiden har det varit mycket krångel på hemmaplan. Vi hade en fin dagmatte som tyvärr fick jobb (som jag skrivit om här) . Sedan dess har jag varit hemma från skolan förutom när vår extrahjälp Mimmi har kunnat ta Frank enstaka dagar. Det betyder att den senaste kursen, moment 3 på sociologi A-kursen, har varit extremt oprioriterad. Innan har jag bara missat enstaka föreläsningar och aldrig ett seminarium. Denna kursen har jag bara varit på två föreläsningar och ett seminarium. Anledningen är inte enbart att vi inte har hittat något dagmatte såklart, utan nu har ju Frank även opererats. Om två veckor ska hans stygn tas bort och fram tills dess får han inte överanstränga sig, inte stressa upp sig, inte vara ensam och ska bära tratt. Eftersom vi har löst dagspusslet med doggywalker fungerar inte det. Vi har också en daghusse som är pensionär, men då Frank har svårt att slappna av i  nya andras hem, delvis säkert på grund av stress, men också på grund av att det är så himla kul, kommer det inte att fungera att lämna honom där innan stygnen tas bort. Man måste också åka tunnelbana i cirka 50 minuter innan man kommer dit (10 min från skolan).
 
Så i två veckor framöver får jag alltså stanna hemma. Det är tur att man sköter sig själv på universitetet, då föreläsningar inte är obligatoriska (men såklart bra att gå på för ens egen skull) och missar man seminarium gör man restuppgifter (som brukar vara mycket mer omfattande än seminarium, men det går ändå att göra). Det går i princip att läsa kursen på distans, vilket fungerar bra nu när det blir svårt att lösa detta annars. Hur i hundan gör människor med jobb när hunden blir sjuk? Tar ledigt, javisst, men två veckor är nästan en hel sommarsemester. Inte så kul.
 
På måndag har jag dock tenta, och den går givetvis inte att göra på distans. Däremot har Macke flextid på jobbet och har sparat ihop timmar för att kunna stanna hemma på förmiddagen på måndag för att jag ska kunna göra min tenta. Som jag förvisso kommer kugga på, men ändå..  Det gör ju faktiskt ingenting att göra det. För kanske ett år sedan hade jag aldrig kunnat säga det, för det hade varit ett stort nederlag. Men människor är inte maskiner. Ibland kör det ihop sig. Ibland missar man målet. Men jag ska ändå göra mitt bästa.
 
Och vad gör man inte för sin fina hund. <3


Kommentarer
Anonym

Gud så söt!!!

Svar: En riktig liten guldklimp :) Tack!
Felicia - Frankofil

2012-11-28 @ 22:12:25
URL: http://iamcharlotte.blogg.se


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0