Många av de bilder jag lägger upp på bloggen kommer från min instagram. Följ mig vetja! Mitt nickname är @feliciasara och vill ni följa Marcus heter han @boubacan . Frank har även en egen hashtag #frankolov . Nu vet ni!

Vår lilla kille har kommit in i den så kallade spökåldern. Enligt diverse forum och hundböcker innebär det att saker som valpen tidigare varit helt okej med nu har blivit potentiella faror. Låt mig applicera detta på Frank. Han är fortfarande lika kaxig och tuff (bara lite lydigare) men vissa grejer har blivit lite läskiga. Vi brukar ta en lång kvällspromenad på kvällarna jag, Marcus och Frank. Det har vi alltid gjort, men numera är de naturligtvis lite längre än vad som var möjligt när Frank var mindre. Han är allt en liten promenadhund numera. Men på kvällarna är det också mörkt och när vi möter någon mörkt klädd i skuggor börjar Frank att tveka. Han vill inte gärna gå framåt, han står still och han "muttrar". Ni förstår, Frank skäller väldigt sällan utan han frustar/muttrar istället. Så fort den mörklädde går förbi, kanske hälsar på Frank eller säger någonting snällt då är Franks tidigare rädsla som förbytt. Han blir skogstokig av glädje och studsar fram på promenaden sedan. Som om han blir stolt av att han vågade.

 

Det är inte bara mörklädda skummisar på kvällen han blir rädd för. Nä, mitt på blanka dagen kan vissa människor vara väldigt otäcka. Som till exempel människor som står med konstiga maskiner (byggarbetare exempelvis), eller människor som pratar högt och gestikulerande på utländska. Eller en ung kille som tränar lårmusklerna genom att studsa fram med böjda knän. Ja ni hör ju, riktigt otäcka människor.

 

Men så fort de blir "vanliga" igen, hälsar lite på Frank, ja då kommer stoltheten fram på direkten. För han övervann rädslan!

 

Andra saker som enligt Frank kan vara riktigt otäcka: Ikeas klassiska tvättpåse, kuddar som ligger på nya ställen, duschdraperiet som hänger annorlunda, blåsande buske, kvinna som sitter och gråter, skräckfilm, papperspåse på "hans" matta i entrén.

 

Saker som borde vara läskiga men som Frank gärna går fram till: morrande hundar, skällande hundar, ja hundar oavsett humör, tunnelbanetåg, duvor, människor på cykel/inlines/sparkcykel, getingar och de psyksjuka som bor i grannhuset och som går omkring och skriker otäcka saker.

 

Spökåldern är bara en ålder, och växer vanligtvis bort, tack och lov.

 

/Felicia

Oj vad det har hänt saker sedan sist jag skrev, snart två månader sedan.

 

På söndag blir lille Frank fem månader gammal. Han klassificeras numera som rumsren, wiee! Han fortsätter att bli mer och mer hund för varje dag (än en liten bebis som kräver tillsyn 24/7). I takt med att han har blivit äldre har också en del olater tillkommit. Han har börjat krångla med klippning av klorna, det som gått så bra tidigare. Ända sedan vi var hos veterinären för en knöl han har behandlats för har han blivit skogstokig så fort man tar fram klotången. Hos veterinären den där gången tvingades jag hålla fast honom medan veterinären stack in kanyler i knölen och liksom grävde runt för att få cellprover. Detta har alltså gjort Frank rädd, förståeligt nog. Han är även rädd för veterinärer numera, vilket inte är så jättebra. Vi försöker och vänja om honom vid klotången, precis som vi gjorde när han var pytteliten, men det tar tid och klorna växer på. För att få bort hans rädsla för veterinärer måste vi nog också besöka veterinärstationen ett par gånger utan att något jobbigt ska hända.

 

Andra olater Frank har lagt sig till med är att han har upptäckt vissa möbler exempelvis tv-bordet. Tidigare gav han blanka fan i det, men nu har han kommit på att det ibland finns mat på det bordet. Han har också kommit på att han klarar av att hoppa från soffkanten till sängen.. Lilla buskillen.

 

Biteriet börjar även det bli bättre, han har bara några hörntänder kvar att tappa och få nya på, så snart kanske vi även ser ett slut på det!

 

 

/Felicia