Jag ska ta mig en funderare

Jag har en sådan där dag. En sådan dag då jag funderar. Massor. Jag fyller 22 år om drygt två veckor. För bara någon månad sedan var jag tvungen att kontrollräkna från mitt födelseår (1991) hur gammal jag faktiskt var och vad jag skulle fylla. Jag känner mig helt enkelt äldre än vad jag är.

    Jag är lite stressad på samma gång, för herregud jag fyller 22 år och Macke fyllde precis 26 år. Vi är inga ungdomar (nåja) längre på gott och ont. Jag vill inte vara ungdom. Jag har aldrig gillat att vara det. Jag har alltid längtat efter den dagen som jag skulle flytta hemifrån. Få sätta eget bo. Kanske själv, kanske tillsammans med någon.

   I slutet på augusti har vi bott tillsammans i två år. Vi har en lägenhet som bara är vår. Den är förvisso ruskigt liten (28 kvadratmeter) men varenda kvadratmeter är vår. Vår framtid.

   Jag har aldrig heller gillat det ytliga tonårslivet. Alkohol. Konstiga relationer. Bråk. Omogna människor. Grupptryck. Just nu är jag där jag ville vara för tre, fyra, fem, sex år sedan. Jag läser till journalist på en utbildning som är svår att komma in på. Jag bor tillsammans med mitt livs kärlek. Vi har världens finaste hund tillsammans. Vi har en lägenhet. En bil. En stor säng.

   Men ändå är jag inte nöjd.

   Nu vill jag helt plötsligt vara två, tre år från nu. Jag vill sälja vår lägenhet. Köpa större bil, helst kombi. Gifta mig (jag är inte ens förlovad..). Köpa en till hund. Ha en bebis. Ett stort hus på landet. Höns. Gå på ridlektioner en gång i veckan. Odla rabarber och jordgubbar i trädgården. Vara färdig med min utbildning.

   De där ett och ett halvt åren kvar på min utbildning känns oändliga. Jag borde vara rädd för det som väntas i nästa steg. Ett steg till in i vuxenvärlden. Mer fasta utgifter. Ännu mer begränsat med spontantinet och frihet. Men vet ni vad? Jag vill inte ha mer spontantinet, frihet, mindre utgifter, mer fester. Jag vill inte det.

   Ibland, vissa dagar, som idag, känns det som om att jag kommer att spendera ett och ett halvt år till i fängelset. Missförstå mig rätt, jag trivs med min utbildning men jag börjar bli trött på universitetslivet och framför allt livet i Stockholm. Jag vill inte ha det mer. Två år räcker. Jag vill till nästa ställe nu. Närmre livet. Bort från stressen och två timmars pendling varje gång jag ska till skolan.

   Men en fråga slår mig hela tiden. Om jag under mina tonår ville vara där jag är idag. Vart vill jag då vara när jag är där jag vill vara idag?

Men det känns skönt att ha bott i Stockholm. En erfarenhet för livet. Kanske stannar vi kvar här. Helst inte.

 

 

 

åh 22 år.. herre va underbart det vore! Fyller 30 i år och jag är verkligen inte där jag täntke vara när jag skulle göra entré i vuxenlivet. Jag känner mig som 25 år och är inte alls redo för hus och alla vuxdnprylar.. byta? :)

Jag har heller aldrig gillat det ungdomiga att man "ska" vara odräglig och fylla och allt vad det innebär. Det verkar som att folk lever kvar i sina tonår längre och längre, för ibland verkar det nästan vara en sport i att vara så dräggig, full och brölig så länge som möjligt. (Vilket man helt klart får vara, man väljer ju helt själv!)

Jag brukar tänka såhär, att även om det inte blir som man tänkt sig, så blir det kanske som livet tänkt. De här "bananskaliga" upplevelserna och händelserna som leder till att man hamnar där man hamnar, de brukar ofta leda till något bra. Så mycket slump gör att man gärna vill planera (jag är planeringsmänniskan n.1) men har försökt lära mig att släppa på det, för att se var det ta mig. Jag skulle inte kalla det spontanitet, mer än att man kan acceptera ett annorlunda öde än exakt det man velat och förutspått. Man glömmer så lätt det man redan upplevt och faktiskt har i nuläget.

Lycka till till er och era fina drömmar tillsammans! :)