Tonåringen
Nu är det bara tre dagar kvar tills stygnen ska tas bort. Såret ser riktigt bra ut idag, däremot blev vi lite oroliga igår. Det var väldigt rött och lite skorpor på. Men efter ett lugnande samtal från mamma lugnade vi ner oss och och avvaktade tills idag. Och se där, idag var såret i perfekt skick!
Men i och med att han bara har ordinerats korta koppelpromenader, inget springa lös och busa och ingen hundlek med bästisfrallan Bosse, är han så understimulerad. Vi har försökt med all möjlig inomhusstimulering, men det är helt enkelt inte nog.
Detta har också lett till ökat trots. Hundar kommer in i tonåren när de är cirka 6-7 månader och där har Frank verkligen hamnat. Ibland är han världens underbaraste, supergosig och lydig och snäll men ibland blir han extremt trotsig, tycker att husse och matte är sååå störiga och riktigt sur. Det går ju inte bli allt för arg på honom, han är ganska söt som sur, men ibland går det oss på nerverna. Några tips på hur man ska göra? Tillrättavisa i det uppdaterade trotsiga läget/valprycket fungerar inte, då blir han bara triggad. Det bästa är just nu att ignorera men man känner sig som en dålig och "loj" hundägare när man exempelvis är hemma hos andra eller har gäster.. Svårt det dära.
Nu är det dags för tomtegröt!
Näää, ni verkar ju verkligen inte vara loja alls. Väldigt måna om lilla Frank! Det är iallafall inget i hans "trotsande" som är att han skulle vilja bestämma eller ta över huset till någon slags herre på täppan, så mycket har jag läst. (Sånt som var mycket snack om förr i den gamla hundskolan, folk som har fått rådet att kasta sig över hunden och bita den(!) och andra hemskheter. Det är sjukt att sånt har fortgått så länge.)
Minns själv tonårsperioden som väldigt vilsen och man inte visste vem man kunde lita på. Lite grann så är det med hundar tror jag. Jag kan ju inte ge regelrätta råd då ni är ju långt före i utvecklingen, men att vara lugn och trevlig och typ som vanligt tror jag är bra. Göra trick och sånt som inger självförtroende.
Ska fråga vår tränare på torsdag, han har säkert bra tips.
Ja, det verkar väldigt fritt fram för andra att lägga sig i ens hunduppfostran, jämfört med barnuppfostran där man tänker saker i tystnad. Alla verkar känna någon som har en hund som minsann kunde det och det och var så och så. Hundar är ju verkligen individer, även om rasdragen finns så kan det skilja stort från hund till hund.
Det är svårt att inte bli konflikträdd i såna situationer som du beskriver, jag har hittills bara stött på okända människor som drygat sig, men om någon vi känner skulle få för sig att ta till nån skitmetod mot vår hund så kommer jag nog bli lejonmamma och verkligen ta ett snack med dom.
Här är en bra artikel när folk kan vara dryga om snacket om dominansbeteende: http://www.dogma.nu/artiklar/den-missuppfattade-dominansen.
Vi är väldigt lika i vårt hundtänk verkar det som! Vi bygger all träning på positiv förstärkning. Uppmuntra de bra beteende och avleda de beteende man inte vill ha. Det finns ett skrivet manifest (http://www.kikopup.com/Manifesto_Translations/Swedish.html) som jag tycker säger det bra, men det är ju såklart ingen bibel och vi gör hela tiden misstag, då vi är nybörjare. Inte så att vi tar till straffmetoder alls, men man är ju inte mer än mänsklig i att ta till sig så mycket information och ibland råkar man göra saker på ren instinkt.
Tycker också det är himla trevligt att prata med nån som är med om samma eller liknande saker som en själv!
Dolores har precis börjat uppskatta sin kong-leksak. Vi lägger i tre godbitar i den och hon kan hålla på med den i nästan en timme! Perfekt när vi lagar mat eller ska äta. :D Tidigare har hon inte brytt sig i den alls, men nu härjar hon omkring den som om hon inte gjort annat. Jättekul!
